Onsdag den 16 jan 2013. Vulkanfinal på Rangitoto

Med färja från Aukland till Rangitoto som både är en ö och en vulkan en halvtimmes båtfärd ut. För ca 600 år sedan bildades ön vid ett våldsamt vulkanutbrott. Hela ön är ett lavafält, delvis beväxt. Här finns NZs största skog av Pohutakawa – ett träd med vackra röda blommor. Ön är en nationalpark och man försöker hålla det fritt från (rov)djur som råttor, possums, illrar etc som inte tillhör den naturliga djurfaunan. Man har och återplanterat en del inhemska fåglar. Vi såg tex en ‘sadelback’ som bara finns i 12 ex på ön.
Vulkanturen blev en värdig avslutning på vår nZ- vistelse (imorgon åker vi till Tahiti).
Några ord om Aukland: genom centrum löper Queen Street ända ner till hamnen. Från Queen Street löpet tvärgator ut. Alla uppför BRANTA backar, för sådana finna det gott om. Ingen risk att gå vilse alltså. Gå uppför en backe ut ur centrum. Gå nedför en backe och hamna på Queen Street. En fin stad med en fin hamnpromenad där du alltid kan sjunka ner på ett fik eller restaurang och bara njuta av tillvaron.
Hotellet: bra hotell (The Quadrant) som för ovanlighetens skull även håller med tvättmaskin, mikro, diskmaskin, brödrost, vattenkokare, stor kyl, spisplattor och ett gratis väl fungerande WiFi på rummet, allt sådant som annars hör appartments och motellen till.
Bilder: Bilder på och vyer från Rangitoto. Pohutakawaträd och blomma. Sadelback. Aukland från sjösidan. Husdjurs’godis’ i en Japansk dollar store i ett källarplan. Hotellrummets maskinpark.

20130116-184902.jpg

20130116-184947.jpg

20130116-185009.jpg

20130116-185024.jpg

20130116-185043.jpg

20130116-185105.jpg

20130116-185125.jpg

20130116-185142.jpg

20130116-185247.jpg

20130116-185307.jpg

20130116-185527.jpg

20130116-185542.jpg

Tisdagen den 15 jan 2013. Tillbaks i Aukland

Transportsträcka. BÅTen har åter fått revidera vägarnas beskaffenhet och insett att de är kurviga, kurviga och kurviga med ett antal kilometrar för varje ny varningsskylt för kurvig väg och dessemellan är det kurvig väg. Några regnstänk och vi är åter i Auckland. Flanerar till hamnen och där upptäckte vi ett jätteområde med restauranger, varv och segelbåtar med stort S dvs jätteschabrak. Tre halvfulla norrlänningar satt i en trapp ned mot och försökte ett par gånger sjunga men de slutade snabbt. De tre grabbarna verkade mest vara på semester…
Bilder: Hamnbilder. Hamnfasader. Kvarglömt piano. Silos. Obegriplig stålkonstruktion i hamnen.

20130115-175756.jpg

20130115-175811.jpg

20130115-175824.jpg

20130115-175842.jpg

20130115-175859.jpg

20130115-175917.jpg

20130115-175936.jpg

20130115-175952.jpg

Måndagen den 14 jan 2013. Inte Tai Mahal, men fint ändå.

Att efter drygt två och en halv månad fortfarande hävda att vi varje dag ser en hänförande, spektakulär, hisnande, vidunderlig, extraordinär eller fantastisk natur, monument eller liknande låter naturligtvis tjatigt. Dessbättre har vi inte blivit blasé på alla upplevelser utan förundras och njuter av varje dag. Allt är inte som Tai Mahal men varför skulle det vara så? Det kan vara vackert och spännande ändå – tack och lov. Just variationen i natur, kultur, seder och bruk är spännande nog.
En promenad genom bushen till en utsiktspunkt vid Kuaotunu och en slingrig bergsväg upp och ned till Opito Bay med sina långa vita stränder mot South Pacific Ocean.
Vägar: vägar har varit bra, breda och ibland en svag kurva och vi har haft svårt att förstå varför vänner som varit här talat om kurviga och krokiga vägar där man mäter avståndet i tid istället för kilometer. Nu förstår vi. Vägarna här på Coromandelhalvön är garanterat krokiga. Under dagens utflykt var en typisk syn en vägskylt som varnade för krokig väg i 3 km, följt av en skylt som varnade för avsmalnande väg och sedan ett uppmuntrande tillrop om krokig(are?) väg i 5 km och sedan en varning för avsmalnande väg… Inga vägräcken som skiljer dig från stupen ner mot ravinen eller havet. Tillåten hastighet är 100 km/ tim, men förslag att man i vissa kurvor minskar till 25-30 km/ tim. Står du inte på har du snart en kö bakom dig av ivriga bilister med båt trailers på väg ner mot någon strand. Dom står alla på som om kurvorna inte fanns. Svenska vägverket hade skyltat vägarna med en maxfart på 30-50 km/ tim (och Socialstyrelsen hade rekommenderat 6-8 brödskivor om dagen).
Sedan gick BÅT till frisören.
Bilder: I bushen. Utsikt från serpentinvägarna. På stranden (obs: så heter en bok av Nevil Shute, Australien, publicerad 1958.). Kombinerad pizzeria och bilverkstad.

20130114-171605.jpg

20130114-171627.jpg

20130114-171645.jpg

20130114-171703.jpg

20130114-171720.jpg

20130114-171800.jpg

20130114-171818.jpg

Söndagen den 13 jan 2013. Sommar hela dagen

Sol från klarblå himmel och ca 25grader (plus). Vi tar färjan över till en bergig halvö som var Maoriernas försvarsfästning en gång. Promenerar upp genom skogen och går längs den smala bergskammen med havet på båda sidor långt under oss. Mycket båtar ligger för ankar i vikarna. På andra sidan halvön kommer vi till en lång beach. Det finns gott om utrymme och inte en parasollförsäljare så långt ögat når. Här är det ett badlakan och 25 meter till nästa som gäller.
Solen tar så det blir tvätt och siesta innan bad. Badkrukorna blötte ned sig helt (BÅT) och delvis (Kicki). Det var lågvatten. Tidvattnet är tydligt och vågorna dånar in nu på kvällen och fyller på till högvatten. Båtarna är bortkörda. Ramperna där alla båtar körs ner och tas upp är översköljda och kan inte användas förrän högvattnet drar sig tillbaka.
Bilder: naturen och kulturen nära Whitianga vid Purangi.

20130113-211840.jpg

20130113-211859.jpg

20130113-211945.jpg

20130113-212008.jpg

20130113-212134.jpg

20130113-212150.jpg

20130113-212209.jpg

Lördagen den 12 jan 2013. På villovägar med Garmin.

Rotorua till Whitianga på Coromandelhalvön. Lätt som en plätt. På kartan en östlig väg längs Pacific Highway och en mer västlig i inlandet. Med Garmins hjälp (GPS) guidas vi snabbt ut ur Rotorua och sedan in på en mängd småvägar mitt emellan den östliga och västliga väg vi förväntat oss. Men ok. Kul att se lite landsbygd bortom de stora vägarna. Och se där, en skylt som visar att det finns ett sevärt vattenfall en kilometer bort. Vi svänger dit, men det visar sig att det var avståndet till parkeringen. Till fallet var det 90 min promenad (i vardera riktning). Vi äter en banan och vänder bilen mot vår destination. Garmin efter 8 km: ”Vid nästa korsning sväng vänster”. Ok, vi svänger vänster. Garmin efter 4 km: ”Vid nästa korsning sväng vänster”. Ok, vi svänger vänster. Garmin efter 9 km: ”Vid nästa korsning sväng vänster”. Dj.. skumt. Kommer vi inte tillbaks till utgångspunkten då? Men vi svänger vänster. Garmin efter 3 km: ”Vid nästa korsning sväng vänster”. Eftersom vi är tillbaks till ruta ett så svänger vi vänster och kör. Efter 8 km avstår Garmin från att sända oss i en till loop och håller tyst. G har nog insett att vi ändå inte tänker lyssna. Några kilometer senare signalerar Garmin ‘lågt batteri’ och vägrar sedan att vakna till liv igen under resten av resan.
Med Kicki vid kartan och BÅT som orienterar efter solen (Asch, den går ju motsols här) samt en och annan vägskylt når vi ändå målet strax efter lunch. Ett härligt lägenhetshotell med havsutsikt och stor balkong att avnjuta ett glas vin på till kvällen.
PS. Kicki som är lite tekniskt lagd, skruvade fast lite lösa delar på Garmins billaddare, så kom den igång igen, men då var vi framme.
Bilder: utanför vårt fönster i Whitianga. Här skall man ha en båttrailer.

20130112-211125.jpg

20130112-211142.jpg

20130112-211154.jpg

20130112-211215.jpg

Fredag den 11 jan 2013. ”Spectacular nature”

Så marknadsför de Wai-o-Tapu, ett område med aktiv geysir, Lady Knox, och ett stort vulkaniskt område. Geysirn får utbrott 10.15 varje dag. Konstigt att den är så regelbunden tänkte vi. Förklaringen är att det går att aktivera den med lite tvål, vilket en man gjorde, annars får den utbrott lika oregelbundet som andra. Visst är det speciellt när det börjar bubbla och plötsligt, en vattenkaskad 15-20 meter upp i luften för att sedan återgå till ett stillsamt puttrande och rykande. Minst lika spektakulär var den 3 km långa promenaden runt i området med pooler i skiftande färger allt efter vad som sprutats upp ur underjorden: Illgult, rödorange, smaragdgrönt osv. En stor terass såg ut som svallis på våren när den är alldeles blank med ett tunt lager vatten ovanpå. Djupa kratrar med svart sörja i botten som kokar och bubblar. En stor lerpool med kokande lera som sprutar upp lite här och där. Att försöka få en bild på det är som att knacka grodor på Gröna Lund. Det går bara om man har tur. Har man tur kan man få se en mindre geysir som har utbrott flera gånger per dygn, upp till tre meter. Det går inte att beskriva detta osannolika landskap av aktivitet. Man känner sig rätt liten när man ser vad naturens krafter åstadkommer.
För att återfå lite perspektiv på tillvaron tar vi linbanan upp på ett berg och betraktar Rotorua och sjön från fågelperspektiv. Nu är det inte någon lugn utsiktpunkt för eftertanke utan massor av barnfamiljer som åker utför i småslädar och upp igen i linbana. Det påminner om härliga somrar när vi åkte sommarrodel nerför Hundfjället och BÅTen var nära att köpa en biljett nu åxå. Vi hade behövt Viggo och Linus här…
Bilder: Flera bilder från Wai-o-Tapu. BÅT drömmer om sommarrodel i Hundfjället.

20130111-175120.jpg

20130111-175144.jpg

20130111-175205.jpg

20130111-175220.jpg

20130111-175242.jpg

20130111-175302.jpg

20130111-175355.jpg

20130111-175409.jpg

20130111-175432.jpg

20130111-175504.jpg

20130111-175535.jpg

20130111-175604.jpg

Torsdagen den 10 jan 2013. I spat.

Allemansrätt finns inte i NZ. Vi talade med ett belgiskt par som åker runt här med en campingbil. De hade gjort detsamma i Norge och på Island och konstaterade att där var alla naturattraktioner och utsikter gratis. Här får man betala för att gå en naturstig om den kan visa upp något extraordinärt, som en geysir eller bubbel och rök ur marken. Gårdagens tur till havssulorna hade vi inte kunnat göra alls utan att åka på en betald tur eftersom traktens alla häckningsplatser ligger på privat mark som omgärdas av staket och vägbommar. Så mycket vi tar för självklart vad gäller tillträde till naturupplevelser kostar här pengar. Det finns dock mycket natur du kan vandra i och njuta av utan att betala.
25 mils körning från Napier till Rotorua. Utanför tätorterna är det 100 km/tim och de flesta bilarna kör i 100 knyck, även timmerbilarna, oavsett raksträcka eller kurvor, vilket är underligt för en svensk som är van vid 70-skyltar så fort vägen svänger något. I uppförsbackarna går det långsamt för timmerbilarna, men då finns det generöst med omkörningsfiler.
Tillbaks i Rotorua har vi bestämt att besöka det ‘Polynesiska Spat’ bredvid vårt hotell. Är man här måste man bara provbada i de varma svavelosande poolerna. Det var varmt och intressant, men vi konstaterar snabbt att ingen av oss är några ‘spamänniskor’ som kan ligga och glöta i varma pooler timmavis. Vi är för rastlösa, men vi har provat på.
Bild: Rotoruasjön utanför vårt hotell, granne med spat. Härifrån får man vattnet, till poolerna vi badade i.

20130110-204118.jpg

20130110-204137.jpg

Onsdagen den 9 jan. Havssulornas häckningsplats

Vi hade ingenting planerat när vi kom hit. Just därför hittade vi en safari för ”bird lovers”. Det blev en färd till Cape kidnappers där det finns kolonier av havssula (Gannets). Det är uppe på ett berg och vi ser ända till det snöklädda Mt. Ruapehu ca tio mil bort. Att stå fem meter från tusentals fåglar och höra dem kommunicera med varandra i alla möjliga tonarter, komma med bomaterial, mata ungar osv är en upplevelse vi inte vill vara utan – inte heller vägen dit! Vägen är smal och krokig och det är mycket branta backar dvs här behövs fyrhjulsdrift. Den kan beskrivas som vidunderlig och vidunderligt vacker. Den går över privat område med får och kor och därför grindar som ska öppnas och stängas. Ägaren är en amerikansk miljardär (hedgefonder) som anlagt en lodge där du kan få bo för 20000 dollar (100000kr) natten men då ingår en buttler och du har inte bara ett litet krypin. Allt hade designats för att smälta in i miljön uppe på höglandet. I närheten finns en golfbana där lokalbefolkningen får betala ca 5000kr och övriga 10000kr per runda. Tydligen omskriven och högt rankad i golfkretsar och man kan inte komma oanmäld utan på rekommendation av någon. Vi känner oss genast hemma när vi ser helikopterplattan som också hör till. För att köra genom detta område måste man ha tillstånd och vi ser bara ett TVteam och en fyrhjuling med personal som vittjar fällorna där de fångar råttor, katter och andra djur som hotar kiwifågeln och andra lokala fågelarter som finns i det privata fågelreservat som ett gäng andra miljonärer investerat i. Eftersom kiwin är en nattfågel ser vi ingen.
Tillbaka i Napier tar vi en promenad i den del av stan som är byggd på 1930-talet i Art Deco arkitektur. Fascinerande eftersom det är flera kvarter som är intakta. Inget Domusvaruhus har smugit sig in under åren. Det enda är att en del affärsinnehavare moderniserade på 1950-talet och tog bort de blyinfattade fönstren uppe vid taket och satte in stora skyltfönster.
Bilder: Golfspelare. Naturen och utsikten från Cape kidnappers. Utsikt mot ‘sockertoppen’. Gannets. Kalla fakta om Gannets. Lite Art Deco.

20130109-182420.jpg

20130109-182436.jpg

20130109-182454.jpg

20130109-182514.jpg

20130109-182540.jpg

20130109-182554.jpg

20130109-182624.jpg

20130109-182643.jpg

20130109-182712.jpg

20130109-182726.jpg

20130109-182744.jpg

20130109-182757.jpg

Tisdagen den 8 jan 2013. Napier

På vägen till Napier slås vi åter av den hisnande vackra naturen. Helt överraskande dyker en skylt med ‘senic view’ upp och djupt nere i en ravin störtar sig ett skapligt stor vattenfall utför en klipphylla. Ravinernas djup upphör aldrig att förvåna.
Många är de ställen där man skulle vilja stanna till och se på utsikten, men det finns nästan aldrig någon stans att stanna till på där utsikten är som bäst. De rastplatser som skyltas längs vägen ligger undantagslöst i ett buskage, på en plats som är helt ointressant att stanna vid. Jag antar att lokalbefolkningen redan sett så många vackra vyer att de inte förstår vitsen med att rasta i blåsten, på mkullens allra högsta topp.
Napier, en stad på ostkusten med ett intressant centrum i ‘Art Deco’-stil som får vänta påatt itforskas. På fiket i stadens akvarium, undrar personalen om vi verkligen skall dricka våra ‘short black’ (som espresso) utan att späda den med vatten. Sedan blir vi förhörda om hur många koppar kaffe man kan dricka på en dag och om man sedan kan sova på natten. I en mörk monter i Akvariet sprang också ett par skygga Kiwis omkring – Nya Zeelands nationalfågel som inte kan flyga och är aktiv på natten. Dessvärre var det så mörkt att vi fick nöja mig med att fota en uppstoppad fågel.
Nya Zeeland har något Sverige inte har: youghurt som enligt förpackningen är ”Made by men, for men” och med en del råd till män på förpackningens baksida (se bilden). Skulle ens någon svensk butik (våga) sälja den?
Bider: Vattenfall. Lite art deco. En ful fisk i akvariet. En uppstoppad Kiwi. En annan Kiwi. Råd till män på en yoghurtförpackning.

20130108-211943.jpg

20130108-212002.jpg

20130108-212021.jpg

20130108-212051.jpg

20130108-212107.jpg

20130108-212123.jpg

20130108-212148.jpg

20130108-212203.jpg

Måndagen den 7 jan 2013. Bubbel och rök

Mot Taupio. Det är inte så många mil dit så vi kunde ut och gå i den rykande marken. Vid utsiktsplatsen över stan kunde vi se ut över Lake Taupio och snön på Mt. Ruapehu (2797ma) i strålande solsken. Vi fortsatte till Huka Falls en starkt strömmande fors. Vattenmassorna som vräkte fram var 200 000 liter per sekund. Vi var hela tiden på väg till Wairakei men hittade också Craters of the moon, ett bubblande, pysande rykande aktivt geotermiskt område. Det var en stor krater men flera små inom området. Där det fn inte var aktivt växte småbusk som såg ut som i de svenska fjällen eller om man vill en höglandshed. Där det var som mest aktivt fanns ingen växtlighet. Fascinerande! En timmes promenad på stigar med många varningsmärken att jorden vid sidan om var het. Där småbusk växte var det som minst ca 50 grader. Det senaste utbrottet i området var i september 2002. Så kom vi till nästa geotermiska område och nästa promenad. Wairakei var en liten park helt skild från det hedliknande. Frodig grönska mellan de rykande hålen. Ännu en otrolig dag! Tillbaka in i stan och vi hittade en galen simmare i sjön där det blåste vita gäss, fiskar på trottoarerna och den ”gendersensitiva” fastighetsannonsen.
Bilder: Mt. Ruapehu. Jetbåt i Huka Falls. Varning för ånga. Det ryker i månkratern (2). Så varmt är det. Fika med höns. Drakens mun. Dagvattnet rinner ut i Lake Taupo så häll inte gift som dödar fisken i brunnen. Simmare i vågor. Gendersensitiv husannons.

20130107-205514.jpg

20130107-205534.jpg

20130107-205621.jpg

20130107-205639.jpg

20130107-205656.jpg

20130107-205711.jpg

20130107-205729.jpg

20130107-205744.jpg

20130107-205801.jpg

20130107-205817.jpg

20130107-205831.jpg

20130107-205844.jpg