Måndagen den 26 nov. Många Wat.

Wat Xieng Thong är ett tempel byggt i mitten av 1500-talet och ett kungligt tempel till 1975. Templet är fortfarande ett viktigt buddistiskt tempel och restaureras med jämna mellanrum. Templet byggt i trä, har en fantastisk utsmyckning av förgyllda träreliefer över hela fasaden och invändigt. Man tror man har sett det mesta redan, men icke så.
Efter en kanna ginger te och en lätt lunch, var det dags för den avslutande tempelhöjdaren på Phousi Hill en kulle som höjer sig 100 meter över staden och erbjuder en magnifik utsikt över staden åt alla håll. Kullen kryllar också av tempel och buddhastatyer och det är lätt att förstå att man byggde sina tempel här, närmare himmelen. Buddhismen tror på ”Samsara ”det eviga kretsloppet” där himlen har 28 plan, ett av de sex existensplanen.
Vi var genomblöta av svett när vi kom tillbaks till hotellet strax innan ännu ett tropiskt oväder bröt ut. Den här gången avnjöt vi det i säkerhet på vår balkong.
En wat är ett tempel. På den korta udde som utgör centrala Luang Prabang har vi räknat samman 16 tempel/kloster. Skulle vi räkna antalet i hela staden är det säkert det dubbla, på en befolkning av 20000 personer. Hur många tempel finns i Mariefred? (Fast där finns ju Gripsholm).
I klostret är allt gratis och många pojkar från landsbygden blir munkar för utbildningens skull.
Middag åt vi på hotellet i stället för att ge oss ut i regnet. Förrätt var chips av sjögräs från Mekong och huvudrätt Mekongfisk inlindad och kokt i bananblad istället för folie. Hur mycket Agent Orange, avlövningsmedled USA sprutade över den sk Ho Chi Min- leden i Laos under Vietnamkriget, och hur mycket tungmetaller och andra godsaker det finns i sjögräs och fiskar från Mekong, vill vi inte veta. Gott var det och vi känner oss fortfarande friska och krya.
I morgon återvänder vi till Nongkai i Thailand för att sedan ta oss tillbaks till Bangkok.
Bilder: Wat Xieng Thong templet och en del av den dekoration som pryder templet inne och ute.
Phousi Hill,med utsikt över Luang Prabang och Buddhastatyer som kantar trapporna upp till templen.
Ett förgyllt tempel i skogen i stans utkant.

20121126-183757.jpg

20121126-183819.jpg

20121126-183838.jpg

20121126-183857.jpg

20121126-183915.jpg

20121126-183934.jpg

20121126-183957.jpg

20121126-184015.jpg

20121126-184035.jpg

20121126-184057.jpg

20121126-184133.jpg

Söndag 25 november Vatten att njuta av

Vi hade bestämt att åka en tur till Kuang Si och titta på det berömda vattenfallet där. Efter blötan igår som också förstörde BÅTens mobil kändes det inte riktigt kul med mer vatten men vi kom iväg och tur var det. Mindre och större vattenfall längs stigen upp genom grönskan. Turkosblått vatten i alla små laguner som bildades mellan vattenfallen. Många badade men vi hörde att det var kallt i vattnet så det fick vara. Efter ett flertal vattenfall kom vi så till det högsta på 60 meter. Imponerande och sanslöst vackert! Många både laotier och turister besöker fallen och det fanns uppdukat bord och bara att beställa mat och dryck från de små ”köken”.
Det sägs att elefanter kan sörja och sörjer länge. Men vad är det mot BÅTens sorgearbete efter sin ”nalle”. Han har nu fått min mobil att ha närmast hjärtat som tröst.
Bilder: från vattenfallet i Kuang Si
20121125-190636.jpg20121125-190702.jpg

20121126-084330.jpg

20121126-084423.jpg

Lördag den 24 nov. Buddhagrottor och elefantridning

Dagen börjar med en två timmars båtfärd uppför Mekongfloden för att besöka ett par grottor som hyser hundratals mindre Buddhastatyer. Hit lär den gamla gerillan fört statyerna under amerikanernas bombningar i Laos under slutet av sexti- början av sjuttiotalet under det sk Indokinakriget som först förlorades stort av fransmännen, när de tappade Laos, Vietnam och Kambodja som kolonier. När amerikanerna sedan skulle ‘rädda’ länderna undan Sovjets inflytande så fick även de, som bekant, rejält med stryk, trots flitigt med bomber, granater och marktrupper. Nu tror jag inte det föll några bomber över Luang Prabang, utan längre öster ut mot gränsen till Vietnam. Men rädslan fanns och Buddhorna är kvar och har blivit en viktig vallfartsort för Buddhister världen över.
Längs floden ligger djungeln tät, grön och till synes ogenomtränglig och den bergiga omgivningen erbjuder en magisk vy.
På vägen mot grottorna gör vi det obligatoriska stoppet i hantverksbyn som också bränner risbrännvin och ‘whisky’ – varning för finkel. En del spritflaskor spetsas med ormar, skorpioner och andra delikatesser. Man blir förmodligen starkare och vackrare av tillsatserna. Också macken där vi tankade disel till båten har sin charm.
Så skall vi rida på elefanter i djungeln. Vi hinner knappt upp på elefantryggarna förrän himmelens portar öppnar sig och det andra tropiska ovädret vi är med om bryter ut. Efter en liten stund är vi alla sjöblöta inpå bara kroppen och utan ombyte åker vi dyngsura till hotellet där vi kramar ur kläder, hänger kameror, sedlar, kvitton och andra papperslappar på tork. En varm dusch och en kopp te med ingefära återställer det goda humöret.
Bambubron vi gick på igår är nu obrukbar och alldeles skev. Halva bron flyttade sig ett par meter nedströms på grund av vattenmassorna efter regnet.
Bilder: Tre bilder från flodfärden. Utifrån och inifrån grottan. Hembränningsapparaten. Macken. Blöta elefantryttare. Bron på drift.

20121124-183501.jpg

20121124-183518.jpg

20121124-183557.jpg

20121124-183616.jpg

20121124-183634.jpg

20121124-183655.jpg

20121124-183712.jpg

20121124-183733.jpg

20121124-183750.jpg

Fredagen den 23 nov. Till Luangprabang

På väg till flygplatsen i Vientiane blir vår bil stoppad av polisen som påstår att vår chaffis kört mot rött. En massa bla, bla och så gick chaffisen med polisen till polisposten i vägkorsningen. Fem minuter senare var han tillbaks och berättade att polisen ville ha 50 000 kip (ca 50kr i böter), men nöjde sig med 10 000 kip i muta istället. En fin företrädare för Folkrepubliken alltså.
Inrikeshallen i Vientiane hade förvånansvärd rudimentär säkerhetskontroll. En röntgenapparat man skickade väskan igenom, medan personalen snackade och kollade på annat. Däremot kollades biljetten i tre olika steg. Antagligen upplever man inga hot, vilket ju är bra. Hur det är i utrikeshallen vet vi inte. Men planet var tiptop. En ny Airbus 320 med skärm och Internetuttag på varje ryggstöd. Klart väder och så vi kunde se de gröna bergen och dalarna. Just nu sitter vi på vår terass och ser ungarna plaska omkring i floden. Vuxna är på väg hem på motorcykel och turister släntrar fram. När vi kom lunchade vi på andra sidan gatan och funderade över hur härligt det kan vara. En man har just fångat in ett par av sina hönor och bär hem dem. Till middag? Vi har gått över floden på bambubron, en smal bro för gående. Ett par tjejer gjorde vad de kunde för att se om den höll genom att cykla och hoppa på den. Ibland skäms man att vara västerländsk turist. Bron kändes inte riktigt säker men det gjorde inte heller den bro vi gick tillbaka på
Vi funderar på vad vi ska till Australien att göra när man kan sitta här och njuta. Luang Prabang känns som den är någonstans mitt i grönskan. Men mycket turister är det.
Bilder: om bambubron som går över en av Mekongs bifloder 25 meter från vårt hotell, BÅT på bambubron. Bron på avstånd. Fiskare i floden. Vy över floden och omgivningarna (3 bilder). Tuppen. Fru Gårman (hela ordvitsen borta. Men dom talar ju ändå inte svenska).20121123-180515.jpg20121123-180537.jpg20121123-180640.jpg20121123-180700.jpg

20121123-183009.jpg

20121123-183058.jpg

20121123-183238.jpg

20121123-183322.jpg

20121123-183355.jpg

Torsdag 22 november. Frigång i Vientiane

Idag har vi gett oss frigång hela dagen – dvs mycket sitta på fik och bara titta på folklivet. Vi upptäcker ‘Swedish Pizza & Baking House’ som mest såg ut som ett kondis. vad som var svenskt var dock svårt att utröna. Vi har skådat massor av munkar som vandrar omkring fram och tillbaka i sina oranga kläden. En del av dem ser väldigt unga ut men de flesta i övre tonåren. Det är vanligt att pojkar under en tid är munkar för att hedra sina anfäder. Många av alla de tempel vi går förbi är inte bara tempel för ceremonier utan bostadskomplex för munkarna. Vi ska inte trötta er med fler tempel men en gammal stupa troligen från 1400-talet har en intressant historia. That Dam heter den och enligt sägnen bor det en sjuhövdad drake i stupan. Denna ”naga” skyddade befolkningen vid det siames-laotiska kriget 1828. Idag finns också det allra nyaste såg vi i elektronikaffärer och vitvaruaffärer. Toshibas senaste tvättmaskiner och förnämliga kylskåp med speciella utdragslådor istället för vanlig kylskåpsdörr för grönsaker och med temperaturvarningar mm mm är mer än vi sett hemma.
Längs Mekong finns en ”cornisch” och innanför en fin park. När det är 33grader i skuggan håller man sig i parken under träden. Laotierna ser till att sova en stund om de har möjlighet vilket är förnuftigt. Vissa passar på att träna…
Idag startade festivalen, en av de största buddistiska som inträffar vid fullmåne men helt klart startar vid halvmåne. Thatluang stupa är den plats som är viktig i sammanhanget och det är många ritualer, processioner och parader men också det vi, som inte visade våra anfäder vår vördnad, såg nämligen en enorm marknad och till det ett öronbedövande oljud av musik på högsta volym och utrop av varor och lockpriser; skor för en tia eller en Tshirt för en tjuga. En tvättmaskin eller en van gick också att få och barnen kunde åka i små pariserhjul. Det var alltså en blandning av religiös tillbedjan och ”stor vattenfestival”. Och -detta var bara första dagen på en veckas firande.
Sedan rundade vi av med fisk på ett gatukök.
Bilder: Svenska kondiset. Dekoration i vägkorsningen; lite buskar och porslinsfigurer. Vitvarubutiken. Munkar på stan. Best Enterprice… hammaren & skäran?? Stupan som bebos av den sjuhövdade draken. Presidentpalatser utan synliga vakter och taggtråd. Parken vid floden. Tupplur. BÅT på gymmet.
Thatluang. Solnedgång. Tre marknadsbilder. Två gatuköksbilder.

20121122-163050.jpg

20121122-163107.jpg

20121122-163122.jpg

20121122-163139.jpg

20121122-163157.jpg

20121122-163212.jpg

20121122-163231.jpg

20121122-163251.jpg

20121122-163314.jpg

20121122-163333.jpg

20121122-214047.jpg

20121122-214102.jpg

20121122-214121.jpg

20121122-214143.jpg

20121122-214202.jpg

20121122-214220.jpg

20121122-214242.jpg

Onsdagen den 21 nov. Carl Milles och Smålands missionshus i skymundan

Carl Milles i all ära, men har man varit till Buddhaparken Xieng Khuan utanför Vientiane så känns han lite blek. Parken uppfördes 1958, alltså ganska ny, och fylldes med Buddhor och Hinduiska gudar och väsen i en salig blandning. Luang Pu Bunleua Sulilat, parkens skapare var en idealist som skapade sin egen variant av religion av ett hopkok av Budhism och Hinduism. När kommunisterna tog över 1978 flydde han över Mekongfloden till Nongkai i Thailand där han anlade ännu en park av liknande slag. I parken finns en pumpaliknande skapelse i tre våningar med skulpturer på alla våningsplan. Dessa representerar helvetet, jorden och himmelen. In i ‘pumpan’ kommer man genom en munliknande öppning, som i Fantomengrottan, nästan. En sant bisarr upplevelse att gå omkring därinne bland alla konstiga skulpturer i scener som representerar helvetet, jorden och himmelen.
Ute i parken överväldigas man nästan av mängden av skulpturer, som alla är hårt slitna av väder och vind och verkar inte underhållas särskilt väl. Skulpturerna tycker jag mäter sig mer än väl med de i Millesgården (vilket jag säger med risk för att reta upp beundrare av ett av våra nationalhelgon).
Tycker man att frikyrkokapellen ligger tätt i Småland så ändrar man åsikt om detta när man besökt Laos och Thailand. Det är det inte ens en kilometer mellan helgedomarna och i stan är det ibland inte ens 100 meter till nästa. Till skillnad från de Småländska oftast spartanska kapellen så är här alla grandiosa i sin utsmyckning. De lever på allmosor och en gissning är att ett tionde, som förr togs ut till kyrkan i Sverige inte skulle räcka långt här. Det måste kosta en relativt fattig befolkning astronomiska summor att hålla alla tempel i skick. Idag såg vi några av de vackrare i grannskapet:
* Pha That Luang, en 45 meter hög förgylld Buddhiststupa som har sitt ursprung från 300-talet då det först var ett Hindutempel. Sedan dess har det genomgått en mängd förändringar och om- och tillbyggnader.
* Watt Sisaket ett tempel från början av 1800-talet, mestadels i trä, med ca 10 000 små Buddhaskulpturer i väggnischer och längs med väggarna.
* Watt Ho Phrakeo, ett fd kungligt tempel från sent 1700-tal som tidigare hyst ‘Smaragdbuddhan’ som numer finns i Bangkok (vi skall söka upp den när vi kommer dit).
Och så gjorde vi ett stopp vid triumfbågen, Patuxay Monument, byggt 1957-68 som ett äreminne över de Laotier som stupade i kampen mot kolonialmakten Frankrike. Skumt, tycker jag, att man då nästan kopierar en av Frankrikes nationalsymboler, Triumfbågen.
Sedan var vi svettiga och hungriga och pustade ut på ett mathak.
Bilder: från Buddhaparken: ‘pumpan’ och tre bilder inifrån densamme, samt tre bilder från parken (varav den tredje hamnade sist i bildcollaget).
Pha That Luang i sin förgyllda prakt. Watt Sisaket, trätemplet med sina småbuddhor. Watt Ho Phrakeo med BÅT i förgrunden. Triumfbågen.

20121121-174345.jpg

20121121-174742.jpg

20121121-174831.jpg

20121121-175005.jpg

20121121-175054.jpg

20121121-175204.jpg

20121121-175222.jpg

20121121-175240.jpg

20121121-175257.jpg

20121121-175316.jpg

20121121-175331.jpg

20121121-180125.jpg

Tisdagen den 20 nov. I Folkrepubliken Laos.

Idag blev vi miljonärer. Tog ut en miljon i bankomaten. Vi tog bussen över bron till Laos och tog in på ett hotell som Jan-Erik tipsat om. Alldeles utmärkt, tack för det! Under en promenad förbi ett flertal tempel och kloster hittade vi en fransk restaurang (L’adresse, www.ladressedetinay.com) för middagen. Kan rekommenderas! Säga vad man vill om fransk mat men här var det inte fem korslagda sparrisar utan en fantastisk trerätters med gott rött vin till. En halv mille försvann! Vi kan fortfarande inte räkna på 0orna men 500000 Kip är inte ens 500 kr. Så dyrt har vi inte ätit någon gång tidigare men det var det värt! Det franska inslaget syns inte bara på restauranger och cafeer utan hörs i gatuvimlet. Det tycks vara fler västerländska turister, biståndsarbetare och kanske också boende än laotier på gatorna. Ett projekt som bedrivs för gatubarn är restaurangutbildning och vi åt lunch på en av dessa restauranger. Riktigt bra det också och där går pengar till ett lovvärt ändamål. Laotierna jobbar förstås i alla restauranger, små butiker och i mängden av småaffärer. Vi såg det när vi strövade i kvällsmarknaden längs Mekongfloden på väg tillbaka till hotellet. Vintern närmar sig även i Laos men T-shirt räcker på kvällen för en svensk.
Det första vi lade märke till när vi kom till Vientianne var dock något helt annat. Det var en skylt där det stod ”Välkommen till Vientianne, den rökfria staden”. Målsättningen är inte dum men det behövs en och annan påminnelse…
Bilder: Makphet, en restaurangskola för gatubarn. Inte bara furukt och rökelser offras till andarna -även en cigg tycks funka. Antirökkampanj i templet. BÅT gottar sig i ett glas rött. Ett traditionellt folklustspel i parken vid Mekongfloden. En Laotisk ‘HärrGårman’. En gaturestaurang.

20121120-232821.jpg

20121120-232903.jpg

20121120-232927.jpg

20121120-232955.jpg

20121120-233049.jpg

20121120-233110.jpg

20121120-233132.jpg