Fredag den 25 sept. På flodfärd och grottklättring.

imageDagen inledde vi med en båtfärd på floden Li. Det är en hisnande vacker natur, med de toppiga bergen som fond och floden som slingrar fram däremellan. När man viker runt en av flodkrökarna ser man framför sig samma motiv som pryder baksidan av 20-yuansedeln. Åtminstone påstår båtens skeppare det och likheten är stor, med en mindre avvikelse på ena kanten som kan vara konstnärens egen tolkning av vyn.
Området kring Yangshuo är fullt med stora kalkstensgrottor, närmare ett hundratal. Flera av dom är gigantiska och många är ännu outforskade. Vi passade på att besöka en av dessa, Silvergrottan, där vi som turister fick gå en dryga tvåkilometer lång slinga där stalaktiter som hänger från taket och stalagmit som står på marken kantade vägen genom mäktiga salar och trängre gångar. Välordnat och snyggt belyst. Den största grotta vi någonsin besökt.

Silvergrottan har fått sitt namn av en hel vägg med stalaktiter som i rätt belysning ser ut att vara gjord av silver. Har man besökt grottan kan man, enligt lokal folksägen vara säker på att vara ekonomiskt oberoende resten av livet. Så hoppas det stämmer.

imageStrax utanför grottöppningen stod också en grupp på tjugo eller fler meterhöga röda plast-Buddhor som om man tillbad den skulle bringa lycka och rikedom. Hmm. Det intressanta är att kineserna ofta talar om lycka och rikedom i samma andetag och mer eller mindre sätter likhetstecken mellan dom, medan vi i Sverige gärna hävdar det motsatta.

Torsdag 24 sept. På cykel genom risfälten

I norra delarna av Kina äter man pasta och nudlar som vi äter potatis. Här i söder är det ris som gäller. Så vad passar då bättre än en cykeltur ut bland risfälten. Kicki och jag delar på en tandemcykel. Jag sitter framtill och sköter styret. Kicki baktill med kameran i högsta hugg.
Yangshuo är en långsmal stad som slingrar sig mellan de spetsiga bergen, så avståndet till landsbygden är knappa kilometern.
Första stopp är hos en äldre dam där vi får titta in i hennes hem. Ett mycket enkelt sådant. Ett stenhus i äldre stil, välventilerat på sommaren men dragigt och kallt på vintern när temperaturen ibland kryper under nollstrecket. Enda värmekälla då är ett fyrfat med glödande kol. En, för oss europeer makaber detalj i hemmet, var när hon stolt visade upp sin kista i grovhyvlat trä, som stod uppställd i ett rum. Tydligen är det helt naturligt här att man förbereder sin hädanfärd noga genom att skaffa sig en kista och ha till hands när det är dax. I ”vardagsrummet” hängde en stor bild på ordförande Mao på hedersplats. Vi har sett väldigt få porträtt av honom hittills, men här nere och ute på landsbygden är han fortfarande populär band jordbrukarna eftersom Mao och Röda armen, när det begav sig på 40-talet, gjorde slut på livegenskapen och gav bönderna egen mark att bruka. Cykelturen förde oss genom ett naturskönt landskap, längs en liten flod och sedan in genom små byar där man odlade sina små tegar och hade höns, ankor, grisar och andra husdjur. Det var inga turistbyar utan the real thing.
På kvällen var vi på en enorm, praktiskt taget slutsåld, friluftsteater, som rymmer ca 2500 åskådare. Scenen är en vik av floden Li, där kulissen utgörs av de upplysta bergen i bakgrunden. På scenen, som mest består av strandremsor, viken fylld med stora och mindre flottar, uppträdde en trupp skådespelare och statister, sammanlagt 600 personer, i ett magnifikt sångskådespel, fylld av dramatiska scenväxlingar. Statisterna har rekryterats från fiskebyarna i omgivningen, så det är verkligen lokalt förankrat. Scenen ändrade karaktär med hjälp av belysning och genom att fiskarna på sina flottar flyttade runt, ibland med långa belysta skynken över hela viken eller genom att komma i grupp för att med sång besegra den elake godsägaren, som dessutom försökte röva åt sig dramats hjältinna, den vackra och skönsjungande bondflickan. Ett pekoral i spektakulär och magnifik iscensättning. Regissören bakom dramat lär vara samme man som regisserade Pekings OS-invigning. Här hörs två föreställningar per kväll, alla dagar i veckan, 10 månader om året (två månader regnar det oavbrutet) och publiken utgörs till 95% av kineser från storstäderna i närheten och de på semester från andra provinser.
P1020566.JPG
Fler bilder lägger jag till efter hemkomsten.

 

Onsd den 23 sept. Till Yangshuo för skarvfiske och att äta orm.

P1020455.JPGEn stor del av dagen gick åt att med flyg från Xian till Guilin och sedan med buss till Yangshuo. Värmen antagligen närmare 30 grader och luftfuktigheten 80+ i detta sockertopparnas land. Landskapet består av gammal havsbotten som för någon miljon år sedan pressades upp av kontinentalplattornas rörelse. Sedan har erosionen tagit fart i kalkstenslandskapet och lämnat kvar höga toppiga berg som ni nog alla sett på bild och på kinesiska målningar. Klimatet är subtropiskt och allt är grönt och det växer så det knakar.
Till middagen serverades orm, som smakar som ljust kött i allmänhet, men väl dolt i chili och grönsaker. Som snacks serverades rostat ormskinn också i chili. Ingen kulinarisk 5-poängare men ok. Den kinesiska guiden sa att ”vi äter allt som rör på sig” och menade inte bara grisar och höns, utan även en mängd olika insekter och krälande djur där jag gärna avstår från en hel del.

Skarvfiske är en gammal tradition här i trakten efter mörkrets inbrott, som vi hade möjlighet att se senare på kvällen ute på Lifloden. Fiskaren har tama mellanskarvar som han tar med ut på sin bambuflotte och sedan släpper ut i vattnet. Längst fram på båten sitter en stark lampa som lyser ned i vattnet och lockar till sig fisk. Fiskaren stakar fram sin flotte på floden och skarvarna simmar med och dyker efter fisk. Eftersom de fått en ring kring halsen kan de inte svälja alltför stora fiskar, utan när de får en större fisk i munnen som de inte kan svälja simmar de mot flotten. Där plockas de upp av fiskaren som också tar fisken från skarven. Efter en lyckad kväll med fisk får skarvarna på väg hem fiska fritt utan halsring.

Bilderna kommer efter returen till Sverige