Torsdagen den 31 jan 2013. På spaning i Santiago.

Allt är inte äventyr och utflykter. Att gå, gå, gå runt i en stad är bästa sättet att utforska den och ett litet äventyr i sig. Vi började med stadens kärna där gågatorna korsar varandra och har sedan sträckt oss ut till bakgator och nya stadsdelar. Tre, fyra dagar är naturligtvis inte tillräckligt för att lära känna en stad med sex millioner innevånare, men ett litet hum om hur den ser ut och om den har en själ. Santiago är ingen turiststad att tala om (tack och lov). Få stånd med turistprylar. Inte en gatuförsäljare med T-shirts där det står ‘I love Chile’. Trottoarindex är högt och det är lätt att gå i stan. Det finns tillräckligt att se och göra för att fördriva en vecka eller mer. Downtown är som andra citykärnor full med gågator, affärer, varuhus, snabbmatställen, banker osv. I ena hörnet hittar vi en saluhall och fiskmarknad full av restauranger där vi intar dagens lunch. Första dagens deprimerande matupplevelse med en driva majonäs över pommes frites och chorizo är glömt och förlåtet. Sedan dess har vi dagligen simmat i excellenta fisksoppor och fiskrätter. All heder åt den matkonsten, som dessutom är rejält mycket billigare än i Sverige, gissningsvis 30-40% billigare än hemma, särskilt om man tar ett glas vin till. Även om vi inte shoppar på vår resa kan vi konstatera att även annat, som kläder är billigare än hemma. Ändå är det nästan likadana kläder, tillverkade i Kina och andra sydostasiatiska länder. H&M som snart öppnar en butik i ett av Santiagos nya gallerior kommer få svårt att konkurrera med priset.
Chiles viktigaste inkomstkällor är: produktion av koppar (världens största producent. Större än nummer två och tre tillsammans). Därnäst skogsbruk (papper och timmer), följt av fiske, frukt och vin. I morgon bitti bär det av till Buenos Aires.
Bilder: Sybehörsgatan. Saluhallen. Skoputsare.

20130131-172207.jpg

20130131-172232.jpg

20130131-172245.jpg

20130131-172657.jpg

20130131-172936.jpg

20130131-173422.jpg

Onsdag 30 jan 2013. Slappardag i Santiagos gatuliv och parker.

Metro till utsikten från sydamerikas högsta hus som vi hört talas om. Det var inte färdigbyggt så ett foto ur myrperspektiv blev resultatet. Hamnar i ett område med en ovanlig blandning av bostadshus, kontorsbyggnader, hotell och många restauranger. Lunchen var kvalitet ordinär arbetslunch men här tre-rätters. Vi hittade en park där vi fick skriva in oss i en liggare för att komma in men det var ingen inträdesavgift. Högst upp på en kulle var det en gammal kyrka och en bit av en gammal borg tror vi. Engelsk text är inte så vanlig och vår spanska är minimal.
Ett lustigt litet konstgalleri med återvunna petflaskor mm. gav idéer till vårt pensionärsliv… Ännu ingen espresso värd namnet.
Bilder: Varuhusinteriörer vid Tobalaba. Omgivningarna och konsten runt Tobalaba. St. Lucia och utsikten från kullens topp.

20130130-182005.jpg

20130130-182029.jpg

20130130-182252.jpg

20130130-182308.jpg

20130130-182616.jpg

20130130-182954.jpg

20130130-183142.jpg

20130130-183308.jpg

20130130-183649.jpg

20130130-183715.jpg

Tisdagen den 29 jan. 2013. Valparaiso

Evert Taube har diktat om Valparaiso. Idag ett av Chiles fem världsarv på UNESCOs lista (vi har redan besökt två andra: Sevell och Påskön). Grannstaden Vina del Mare är en själlös turiststad, framför allt för folk från Santiago (en dryg timmes resa med bil) som vill fly värmen och komma till svalkan. Här är vattentemperaturen ca 15 grader året om. Vina Del Mare har vackra parker, beacher, restauranger, Sydamerikas största musikfestival, relativt modern bebyggelse osv. Staden växer under turistsäsongen från ca 300.000 till över en million. En av stadens hjältar som också står staty på ett torg är världsrekordhållaren i höjdhoppning med häst (sic!) med rekordet 2,46 meter.
Valparaiso som ligger i andra änden på bukten och är ihopväxt med Vina del Mare är den fattiga och åldrande staden som klänger längs med de 32 kullarna i staden. Varje kulle med sin egen bergbana. Utmed flera kullar klänger rena slummen och arbetslösheten och kriminaliteten är betydligt högre här än riksgenomsnittet och i Vina del Mare. En del av staden är världsarv där man försöker bevara bebyggelsen som den såg ut för några hundra år sedan. Valparaiso blev i början på 1500-talet en naturlig hamn där fartyg som seglat runt södra delen av Chile, från Atlanten fyllde på förråden med mat och vatten innan de seglade vidare norrut eller västerut. Staden brann, förstördes av jordbävningar och plundrades ett flertal gånger, men reste sig tack vare sitt strategiska läge ända till Panamakanalen öppnades i början på 1900-talet då den i ett slag förlorade sin betydelse för sjöfarten. Sedan dess är det utförsbacke. Det hjälper inte att stan är vacker och har själ eller att ett av Paulo Nerudas hus, numer museum, finns här. Fortfarande är Valparaiso en relativt viktig hamn för Chile och för den tredjedel av landets befolkning som bor i Santiago och kanske kan det vara början på en nystart.
Kuriosa: 1. Chile har en unik kokosnötspalm som producerar kokosnötter stora som hasselnötter. Palmen är utrotningshotad. 2. Chile har drygt 3,5 miljoner vildhundar som stryker runt på gatorna. Många ger vildhundarna i sitt kvarter, mat och de är i allmänhet ganska välgödda och lata hundar. Men de är ett sanitärt problem och flera hundar vi sett är skabbiga och andra har sjukdomar som rabies osv. Försök att samla in och avliva vildhunar ha skapat protester och våldsamma demonstrationer ledda av djurrättsaktivister. Knäppt.
Bilder: Badvakterna på stranden i Vina del Mare. Bilder från Valparaiso med bergbanan. Chiles minikokosnöt. Hur man bygger nytt i gammalt och tänjer på världsarvsreglerna.

20130129-224722.jpg

20130129-224743.jpg

20130129-224804.jpg

20130129-224831.jpg

20130129-224846.jpg

20130129-224900.jpg

20130129-224914.jpg

20130129-224928.jpg

20130129-224944.jpg

20130129-224956.jpg

20130129-225009.jpg

Måndag den 28 januari. Idag har vi rest i tre månader.

Det är förvånansvärt få svenskar vi mött. Idag träffade vi fyra varav en kom som chilensk flykting till Sverige på 70-talet. Han flydde Sveriges vintermörker tillsammans med sin fru och ett par vänner. Vi möttes uppe på ett berg, Cerro San Cristobal, där jungfru Maria ståtade som staty högst upp. I varje kyrka (katolsk) tycks det vara många som gör korstecknet och går in och sätter sig. Vi tittade på utsikten över stan. Det syns att det är en stor stad. Andernas bergsmassiv syns i bakgrunden. Mäktigt. Vi hittar det verkliga restaurangområdet och där sätter vi oss. Äntligen fisk och risotto och ingen pommes frites. Ljuvligt! Igår kväll fick vi en chilensk ”normalmiddag” och vi höll på att drunkna i pommes frites. Som tur var kom majonäsen i en skål bredvid. Men nu vet vi var vi kan hitta fisk och skaldjur. Stan är full av graffiti och klotter. Graffitin är riktigt välgjord och snygg på många ställen. Vi dyker in här och var och tittar på lapis lasuli. Det är bara Afghanistan och Chile som har denna mörkt blå ädelsten. Kvaliteten här är inte bättre än den afghanska kan vi konstatera. Den riktigt djupblå har vi inte sett men vi har inte varit vid de dyrare marknaderna. En kopp expresso långt från espresso så namnet är kanske rättstavat. Tjejen som kommer med den har en farfar i Sverige. Vårt gemensamma språk räcker inte längre än så.
Bilder:(slött internet idag) från Santiago20130128-205939.jpg20130128-210759.jpg20130128-210816.jpg20130128-212345.jpg

20130128-213223.jpg

20130128-213429.jpg

20130128-213602.jpg

20130128-213907.jpg

20130128-214041.jpg

Måndag den 28 januari. Idag har vi rest i tre månader.

Det är förvånansvärt få svenskar vi mött. Idag träffade vi fyra varav en kom som chilensk flykting till Sverige på 70-talet. Han flydde Sveriges vintermörker tillsammans med sin fru och ett par vänner. Vi möttes uppe på ett berg, Cerro San Cristobal, där jungfru Maria ståtade som staty högst upp. I varje kyrka (katolsk) tycks det vara många som gör korstecknet och går in och sätter sig. Vi tittade på utsikten över stan. Det syns att det är en stor stad. Andernas bergsmassiv syns i bakgrunden. Mäktigt. Vi hittar det verkliga restaurangområdet och där sätter vi oss. Äntligen fisk och risotto och ingen pommes frites. Ljuvligt! Igår kväll fick vi en chilensk ”normalmiddag” och vi höll på att drunkna i pommes frites. Som tur var kom majonäsen i en skål bredvid. Men nu vet vi var vi kan hitta fisk och skaldjur. Stan är full av graffiti och klotter. Graffitin är riktigt välgjord och snygg på många ställen. Vi dyker in här och var och tittar på lapis lasuli. Det är bara Afghanistan och Chile som har denna mörkt blå ädelsten. Kvaliteten här är inte bättre än den afghanska kan vi konstatera. Den riktigt djupblå har vi inte sett men vi har inte varit vid de dyrare marknaderna. En kopp expresso långt från espresso så namnet är kanske rättstavat. Tjejen som kommer med den har en farfar i Sverige. Vårt gemensamma språk räcker inte längre än så.
Bilder: från Santiago

Söndagen den 27 jan 2013. Sewell på UNESCOs världsarvslista.

Vi har nu besökt vårt andra (av fem) Chilenska världsarv. Påskön var ett. Sewell är ett annat och en koppargruvstad. Gruvan producerar för fullt, men själva staden är övergiven. Här uppe i Anderna på dryga 2200 meters höjd byggdes en hel stad med början 1905 av ett amerikanskt gruvbolag. Upp i bergen 60 km öster om Rancagua söder om Santiago. Gruvsamhället blev ett socialt experiment där man byggde bostäder, skolor, sjukhus, bowlingbanor, swimmingpool inomhus, biograf osv, anställde bara gifta gruvarbetare och hade alkoholförbud. Det måste ha varit en logistisk och teknisk utmaning av klass att bygga allt detta ute i vildmarken. Som mest bodde här 15000 människor. Av ekonomiska skäl ville gruvbolaget på 70-talet avveckla staden och på 80-talet förbjöd miljömyndigheterna folk att bo där pga luftföroreningarna från kopparanrikningen. Idag bor gruvarbetarna i Rancagua och bussas till jobbet.
Man började riva Sewell, men en av gruvbolagets chefer sa stopp. Detta skall bevaras. Idag finns delarå av staden kvar som ‘museum’, men mycket behöver restaureras för att återfå sitt ursprungliga utseende. Stället har varit världsarv sedan 2006 men väldigt få turister (färre än 25 idag) och ännu färre utländska turister, har upptäckt stället. Du kan inte köra hit själv utan bara några få operatörer med specialtillstånd får köra in i området som är ett aktivt gruvområde. Spektakulärt på alla sätt: utseende, läge och historia. Dessutom var vår guide en kunnig pensionerad gruvarbetare med passion för det han gjorde.
Bilder: Sewell med omgivningar.

20130127-181442.jpg

20130127-181457.jpg

20130127-181514.jpg

20130127-181530.jpg

20130127-181546.jpg

20130127-181602.jpg

20130127-181615.jpg

20130127-181632.jpg

20130127-181649.jpg

20130127-181706.jpg

20130127-181718.jpg

Lördag den 26 jan 2013. Merkel, latinamerikanska statschefer och vi på besök

Idag fick vi förklaringen till den plötsliga oro med poliser på motorcykel och i bil vid flygplatsen igår kväll. De var inte där för att skydda oss utan Merkel och andra dignitärer. Santiago är för oss okänd mark och vi hade inte i förväg kollat hotellets omgivningar så vi fick gå flera kvarter extra innan vi kunde vika av dit vi planerat att gå. Allt avspärrat men flera civila och militärer gjorde allt för att förklara, med händer, leenden och blandspråk, varför vi inte fick gå in. Vad vi förstod var att det var ett möte mellan latinamerikanska och europeiska statschefer bla Merkel. Trevliga hjälpsamma människor här också. När vi kommit runt alla avspärrningar förstod vi att vi bodde rätt nära presidentpalatset.
Santiago verkar vara majonäsens förlovade stad. Allt dränks och så kan man få en extra flaska att spä på med. Vår promenad ger oss mersmak förutom av majonäs. Solen lyser och det är lagom varmt att vandra runt mellan katedraler, shoppinggallerior, hitta gamla torg och hamna i en filminspelning. Hotellet ligger i Down Town dvs mitt i smeten av affärer, museer och regeringsbyggnader, jättebra och inte särskilt dyrt så vi bokar resten av dagarna på samma lite bedagade ställe med wifi-kontakt i soffan i korridoren. Stan har ca 6 millioner invånare så det finns mycket att utforska.
Bilder: Grafitti. Presidentpalatset, platsen för statsbesöken. Lunchhaket. I en shoppinggalleria. Nytt och gammalt vid Plaza de Armas. Catedral de Santiago. Kitsch i katedralen. Filminspelning.

20130126-171553.jpg

20130126-171608.jpg

20130126-171625.jpg

20130126-171638.jpg

20130126-171651.jpg

20130126-171705.jpg

20130126-171724.jpg

20130126-171741.jpg

Fredag den 25 jan 2013. Santiago de Chile

På Påskön hade vi kunnat stanna flera dagar. Ön är en fantastisk naturupplevelse och det är en trevlig stämning. Naturupplevelsen kan vi ge smakprov på men den relaxade och vänliga stämningen är svår att återge.
Sent på kvällen anländer vi till Santiago och det visar sig att hotellet inte har någon reservation för oss (skurkarna på World Travel igen. Tack och lov har de fixat väldigt få hotell åt oss), men det fixar sig snabbt med receptionen.
Vi får skriva mer sedan för nu är klockan midnatt och vi skall äta lite innan vi sussar.
(På Påskön fanns inget fungerande internet så vi uppdaterar detta i efterhand)
Inga bilder idag.